Intelligens

Med avancerade skannrar har forskarna under de senaste åren kunnat avslöja de hjärncentra som aktiveras när försökspersoner skall lösa specifika problem. Denna metod har gett stor insikt i hur hjärnan arbetar och vilken funktion de olika hjärncentra har, men den har inte förmått kasta så mycket ljus över själva begreppet intelligens.

Det står dock fast att det är stor skillnad mellan att vara intelligent och att vara klok. Klokhet avser i regel den kunskap och de förmågor man har, medan intelligens snarare är förmågan att inhämta och använda kunskap. Hög intelligens ger alltså goda förutsättningar för att bli klok, men för att bli det måste man lära något genom studier eller erfarenhet. I allmänhet blir man därför klokare – men inte intelligentare – av att läsa en bok.

Svårt studera mentala förmågor

Intelligens handlar nämligen inte bara om att besitta färdigheter inom till exempel språklig förståelse, minne och problemlösning utan också om att kunna utnyttja alla hjärnans förmågor på ett integrerat sätt. Det kan illustreras genom att man, oavsett hur väl hjärnan annars bemästrar de andra färdigheterna, aldrig klarar en examen, om man antingen inte förstår uppgiften, inte minns den matematiska formeln eller inte lyckas välja rätt formel att lösa uppgiften med.

Just för att intelligens handlar om att använda hela hjärnan och alla dess förmågor blir den svår att studera. Den första stora utmaningen ligger i att kunna mäta intelligens, så att man kan jämföra hjärnan hos intelligenta och mindre intelligenta människor.

Test mäter bestämda färdigheter

Psykologerna har med tiden utvecklat en lång rad tester, med vilka man försöker mäta människors så kallade intelligenskvot eller IQ. Gemensamt för dessa tester är att resultatet anges i form av ett värde, som är anpassat så att resultaten från en stor grupp personer får ett genomsnitt på 100. De många testversionerna bygger på olika sorters uppgifter, och därför har hela begreppet intelligenskvot ofta kritiserats för att lägga vikt vid vissa färdigheter, som inte nödvändigtvis är bättre eller mer gynnsamma än andra.

Därmed riskerar man inte bara att en persons IQ ger ett missvisande bild av hans eller hennes verkliga intelligens, utan även att det ena könet eller en viss befolkningsgrupp kan komma att framstå som speciellt intelligent, då testets uppgifter är knutna till särskilda färdigheter, som den aktuella gruppen har bättre förutsättningar att klara av.

Satt på sin spets kan man säga att ett intelligenstest som är utformat på svenska ger intryck av att svenskarna är världens intelligentaste folk, medan konstnärer framstår som intelligentare än matematiklärare, om testet har flest kreativa uppgifter.

Många har kritiserat IQ-test.
Av denna anledning betraktas begreppet IQ ofta med stor skepsis och misstro, men den brittiske psykologen Charles Spearman konstaterade redan 1923 att det faktiskt inte är så missvisande. Han kom nämligen fram till att om en person fick höga poäng i ett slags intelligenstest, så var sannolikheten mycket stor för att vederbörande också fick höga poäng i andra intelligenstester, även om dessa var baserade på helt andra färdigheter.

Spearman formulerade därför begreppet ”generell intelligens”, ”g”, som är en överordnad förmåga att utnyttja alla de andra förmågor man har. Genomför en person ett intelligenstest, kommer en del av resultatet alltså att bero på vederbörandes särskilda förutsättningar för att lösa testets problem, medan resten kommer att vara avhängigt av hans eller hennes generella intelligens.

Liksom nästan alla andra mänskliga egenskaper formas den enskildes intelligens i ett samspel mellan gener och miljö. I en undersökning från 2009 har psykologen Robert Plomin och hans kollegor vid King’s College i London mätt intelligensen hos 8791 tvillingpar genom hela deras barndom.

I den tidiga barndomen var enäggstvillingarna nästan lika intelligenta, och även om de med åren blev allt mer olika, var det i tioårsåldern ingen stor skillnad i deras intelligens. Tvåäggstvillingarna var däremot från början ganska olika, och med åren blev skillnaden större. Det tyder inte bara på att generna spelar en roll för intelligensen, utan också på att genernas roll blir allt större under uppväxten.

Flera undersökningar tyder på att genernas andel i den generella intelligensen är relativt hög och tecknar sig för omkring 50–75 procent, men sambandet är komplicerat. Om ett barn som är genetiskt rustat för att bli intelligent växer upp i en miljö där det inte stimuleras eller får möjlighet att utveckla sina talanger, kommer det sannolikt att få låga poäng i ett intelligenstest. Det kommer andra barn i samma miljö också att göra, oavsett sina genetiska förutsättningar, och därför kommer generna inte att ha särskilt stor effekt på intelligensen.