MBTI

Skalan extraversion – introversion rör sig om hur vi vänder oss för att få energi. Det finns forskning som visar grundläggande skillnader på neurologisk nivå mellan extraverta och introverta personers förhållningssätt till omvärlden:

En extravert person (E) får energi genom stimulans utifrån, helst genom att prata med andra. Den extraverte distraheras lätt av sådant som händer i omgivningen; är man inbegripen i ett samtal med en utåtriktad, får man finna sig i att motpartens uppmärksamhet samtidigt registrerar vad som händer runt omkring. Det är inte illa ment – bara ett naturligt sätt att vara på. Om den extraverte är ensam alltför långa stunder, tenderar energinivån att sjunka. Ett telefonsamtal kan ha en omedelbart uppiggande verkan. Den extraverte känns vanligen igen på sin rörliga mimik och sin tendens att börja prata ungefär samtidigt som han börjar tänka: När man får en idé ramlar den ofta ut ur munnen i osmält form. Det är som om man har ett behov av att höra sig själv formulera tanken för att den ska bli riktigt verklig. På arbetsplatsen bidrar man till en hög energinivå. Under möten har man en tendens att dominera genom att snabbt kasta sig över ordet. ”Den som tiger, samtycker” är ett uttryck som visar den extravertes bristande förståelse för den introvertes sätt att vara.

Den introverte(I) å andra sidan får energi genom att vända sig inåt, dvs dra sig undan. Ofta har man en stark förmåga till koncentration sig genom att man kan skärma av sig från distraherande element. En introvert person kan vara lika intresserad av andra människor som sin extraverte motpart. Utdragna kontakter – framför allt om det är med många personer samtidigt – är dock mer tröttande för den introverte. Den introverte känns igen på en mer eller mindre uttalad tendens till pokeransikte. Man tenderar att börja prata först när man vet vad man vill säga; man serverar ”hela paketet” när det är färdigt i stället för en ström av fragment. På arbetsplatsen är man ofta den som sitter tyst och tänker medan de extraverta pratar. När man tänkt färdigt, presenterar man i bästa fall det man kommit fram till. Ett vanligt scenario är att de extraverta då redan gått vidare till andra diskussionsämnen. ”Den som tiger, tänker” är en devis som stämmer för den introverte.

Orden extravert – introvert (utåtriktad – inåtvänd) används i dagligt tal med lite andra betydelser: Att vara utåtriktad jämställs med att vara socialt kompetent (vad det nu innebär!) medan den introverte anses reserverad och därmed lite beklagansvärd. Att vara introvert är inte detsamma som att vara blyg! Den introverte har samma förutsättningar för social kompetens som den extraverte! Däremot visar sig deras styrkor i sociala sammanhang på olika sätt. Missförstånd uppstår lätt mellan extraverta och introverta: Utåtriktade personer har ofta ett behov av att läsa av andras ansiktsuttryck under samtal. Om motparten inte rör en min och inte säger något (ett instämmande hummande skulle räcka ), kan den utåtriktade misstänka att motparten är ointresserad, kritisk eller något annat negativt. Detta leder lätt till stress hos den som talar och därmed en tendens att prata än mer… Detta kan, i sin tur, leda till överstimulans för den inåtvände och därmed än mer tystnad. Kommunikationsproblem med andra ord! Medvetenhet om tendenserna gör det möjligt för båda att göra något mer positivt av situationen.
I de här sammanhangen rör det sig inte om svart eller vitt, antingen eller: Var och en av oss vänder oss ibland utåt, ibland inåt. Det avgörande är vad som faller sig mest naturligt under naturliga förhållanden.

E – I i arbetsgrupper

I arbetslag behöver man ta hänsyn till bådas sätt att vara. Viktiga frågor som ska tas upp för diskussion vinner på att skickas ut innan möten. Det gör det möjligt för den introverte att tänka igenom dem innan diskussionen går igång. När frågor kommer upp under mötet – lägg in betänketid innan beslut fattas. Det tjänar alla på.

Extraverta personer behöver många gånger disciplinera sig under möten: Är inlägget befogat? Låter du alla komma fram eller lägger du beslag på en alltför stor del av utrymmet? Underskattar du de mer reflekterande? Tystnaden kan betyda att de tänker. Introverta personer behöver inse att motsatsen E lätt underskattar dem: Hävda dig så att du blir mer tydlig; låt mer bestämd när du talar, ta mer plats. När du tänker igenom något, säg det, så att de andra förstår vad du håller på med. Underskattar du de utåtriktade? Att de pratar mycket behöver inte betyda att de är ytliga.

Extraverta (E):

+ Vill/behöver prata igenom
+ Bidrar med energi
+ Det händer saker
– Kan köra över andra
– Missar eftertanke

Introverta (I):

+ Vill/behöver tänka igenom
+ Bidrar med lugn
+ Gör inget förhastat
– Kan uppfattas som oengagerade
– För lite energi

I gruppen behöver ni ge utrymme för båda typernas behov. Ni behöver se till att allas synpunkter kommer fram. Att lägga in tankepauser eller inslag där var och en skriver ner sina synpunkter i stället för att prata om dem, kan ge stora vinster!

Varje tendens som drivs för långt förvandlas till en svaghet. Var och en behöver ta ansvar för att inte hamna där. (Detta gäller för alla motsatspar.)

Dimensionen handlar om vilken typ av fakta man mest naturligt lägger märke till: De enskilda träden eller skogen? Det är lite som att vara närsynt eller långsynt; är man det ena har man svårt för det andra – det krävs ansträngning och man känner stress när man försöker.
Den som föredrar sinnesförnimmelse(S) föredrar konkreta fakta, det som finns här och nu. Man har en styrka i att hantera detaljer och rutiner. Man säger gärna om sig själv att ”jag är en person som står med båda fötterna på jorden”. Man uttrycker sig vanligen precist och exakt.
Inför nya idéer tar man fram tidigare kunskaper och erfarenheter och nagelfar idén utifrån dessa. Utveckling sker oftast genom att man gradvis utvecklar det som redan finns. (I kreativitetssammanhang kallar man detta för ”adaptiv kreativitet”.) Personer som föredrar fakta/detaljer vill höra sakliga fakta för att tycka att ett förslag är intressant.
”Man vet vad man har, men inte vad man får” är en typisk devis för de som är starka i sinnesförnimmelse. Ofta orättvist anses dessa personer vara förändringsobenägna bakåtsträvare av sina motsatser. Man förändrar gärna när man fått klart för sig vad som ska göras och när man anser att förändringen är befogad.

De intuitiva (N) föredrar att tänka i termer av samband, helheter, övergripande mönster. Man ser på fakta och funderar över vad man skulle kunna göra med dem. Man uttrycker sig gärna lite ungefärligt: ”I runda slängar”.
De intuitiva har vanligen svårt att hålla uppmärksamheten på fakta och detalje r när de serveras i mängder. För att de ska hålla sig intresserade (eller ännu hellre inspirerade) vill de höra det övergripande, så att de kan skapa sina egna innebörder eller föreställningar om ytterligare möjligheter.
Nya idéer väcker ofta entusiasm, man ser dem som möjligheter som i sin tur ger upphov till ännu fler idéer. Deras kreativitet kallas sålunda för ”generativ kreativitet”.
Eftersom de intuitiva inte gärna ägnar sig åt rutinarbete, välkomnar de ofta förändringar – i stort som i smått. Här finns de stora förändringsivrarna. Det är emellertid huvudsakligen förändring som idé som inspirerar; själva genomförandet med alla dess plågsamma detaljer vill man gärna överlämna till andra.

Konflikter utspelar sig mellan företrädare för de olika preferenserna. Detta är troligtvis den preferens där motsatserna har svårast att dra jämnt. Man anklagar varandra för att ha fått fakta om bakfoten, att ”inte förstå vad saken gäller”. Olikheterna tenderar att bli särskilt uttalade i förändringssammanhang: De som föredrar fakta (de som står med fötterna på jorden) anser om sin motsats att de är orealistiska och befinner sig i det blå: Jorden anropar! De intuitiva anser att motsatsen är tröga glädjedödare som inte inser det fantastiska med allt nytt som kan bli. Steget till att inte respektera motsatsen är inte långt…
Endast tillsammans kan de göra förändringar möjliga: S, de som är starka i fakta, ser över vad som fungerar och vad man kan ta med sig av det gamla. Dessutom ser de hur det ser ut i dag – vissa av de som är starka i fakta kan sägas representera den ”absoluta nu-punkten”. N, de intuitiva, genererar olika alternativa möjligheter och dessutom innebörder och konsekvenser av olika förändringsalternativ. De identifierar den teoretiska helheten.

Som illustration vill jag berätta om ett litet verkstadsföretag där den intuitive VD:n kallade samman sina huvudsakligen faktainriktade medarbetare. Syftet var att informera och inspirera dem inför en kommande omorganisation. I likhet med vad de flesta av oss gör, så använde VD:n just de ord som skulle inspirerat honom själv… Han talade om utveckling, utmaningar, om framtidens melodi. Det som var särskilt bra, framhöll han, var att ”allt inte var bestämt än”. (En riktig rysare för de faktainriktade, som vill ha klara besked!) Efter en nedslagen tystnad räckte en av medarbetarna upp handen: ”Vem ska ansvara för nycklarna?”

Sinnesförnimmelse (S):
+ Vill/behöver ha konkreta fakta, basfakta
+ Bidrar med att förtydliga förutsättningarna
+ Bra på att dokumentera, följa upp
– Kan dämpa andras entusiasm genom att kräva detaljfakta
– Kan missa att se möjliga utvecklingsområden
– Kan missa att se helheten

Intuition (N):
+ Vill/behöver ha det övergripande
+ Bidrar med entusiasm
+ Kan göra kopplingar och komma med viktiga infallsvinklar
– Kan fastna i pratet om möjligheter och missa det konkreta
– Kan ha svårt för de administrativa inslagen
– Kan hafsa över viktiga detaljer

Här är det uppenbart att ni kompletterar varandra: Någon behöver kläcka idéer, någon behöver realitetstesta genom att titta på fakta. Någon behöver fundera över de mer långtgående konsekvenserna och någon behöver se till att något görs.

När man inte förstår värdet med det andra sättet, finns stor risk för att man börjar titta snett på varandra. När ni kan utnyttja varandras styrkor, kan ni verkligen utföra storverk! Och – var och en behöver ta ansvar för att ni använder era styrkor på ett konstruktivt sätt. Det betyder att man vet när man ska hålla sig framme och när man ska hålla sig tillbaka. Rätt timing är avgörande.

Den som föredrar tanke (T), gör en opersonlig, objektiv, logisk bedömning av fakta. Principer och kriterier är vägledande. Man är i första hand uppgiftsorienterad. Man har distans till det man bedömer, man gör en klar åtskillnad mellan sak och person. Man har lätt för att uttrycka kritik, svårare att ge uppskattning. I möten på arbetsplatsen är man den som ifrågasätter och betonar olikheter. Detta är inte menat som fientliga utspel (som motsatsen F lätt tror) utan just som ett sätt att skaffa information.
Konflikter ses som tillfällen för utvecklande diskussioner och definieras som att man har olika åsikter.

Motsatsen, de som föredrar känsla (F som i feeling!), gör också sina bedömningar utifrån logiska överväganden. Grunden för dessa är dock annorlunda: Personliga värderingar och en naturlig tendens att väga in hur människor kommer att reagera avgör. Man är i första hand relationsorienterad.
Man har lätt för att identifiera sig med motparten – detta är både på gott och ont. Till det negativa kan räknas att man alltför lätt ställer upp för andra på sin egen bekostnad. Det faller sig naturligt att ge uppskattning. Kritik vill man inte ge och inte heller gärna få, eftersom man vanligtvis tar den djupt personligt. I möten på arbetsplatsen månar man om att skapa en god stämning. Man betonar likheterna i gruppen. Först när man känner sig trygg kan man börja titta på var man tycker olika. Konflikter upplevs som hotande; man är rädd för att känslor ska såras och viktiga relationer brytas.

Lägger du märke till överensstämmelsen med vad som anses vara typiskt manligt – kvinnligt? Enligt undersökningar i USA kring MBTI är 2/3 av män starka i T (tanke) medan 2/3 av kvinnor är starka i F (känsla). Enligt min erfarenhet påverkar könsfaktorer uttrycket för de olika faktorerna: En kvinna som är stark i F har lättare att leva ut detta än en man med samma styrka. En man som är stark i T ifrågasätter ofta mer och är tuffare än en kvinna med samma styrka.

Typiska konflikter utspelas mellan motsatserna: De som är mer T (tanke, uppgiftsorienterade) kan reta sig på motsatsens tendens att linda in negativa budskap. Dessutom retar sig T på F:s (känsla, relationsinriktade) beredskap att rucka på regler om de personliga omständigheterna så kräver. För T är detta ett tecken på svaghet: Har man regler så ska de följas! För F är motsatsen ett tecken på omänsklighet. Detta är en klassiker mellan äkta makar i uppfostringssammanhang! På arbetsplatser inom t ex vårdområdet och skolan leder det ofta till ömsesidiga anklagelser om ett ”icke-professionellt förhållningssätt”.
För några år sedan arbetade jag i en personalgrupp på en vårdavdelning. En konflikt utspelades mellan en uppgiftsorienterad skötare stark i T-funktionen och en relationsorienterad skötare stark i F: En patient hade kommit för sent till avdelningen efter en helgpermission. Enligt avdelningens regler skulle detta innebära att han skulle få utegångsförbud under resten av veckan. Skötare T sade: ”Det är inget snack; vi har en regel! Killen stannar inne resten av veckan”. Skötare F sade: ”Ja, vi har visserligen en sådan regel men nu var det särskilda omständigheter. Patienten kommer att må mycket sämre om han får utegångsförbud!” T ansåg att F var oprofessionell genom sin beredskap att rucka på regler. F ansåg att T var oprofessionell genom sin ”allmänna omänsklighet” och genom att bortse från viktiga konsekvenser.
Säkerligen känner ni igen konflikter på liknande tema – uppgifter kontra relationer. En analog konflikt inom skolans värld skulle kunna vara konflikten mellan ämneskunskaper och elevens utveckling: Vad ska komma först? De som är uppgiftsorienterade sätter kunskaperna först, elevernas utveckling kommer i andra hand. (”Det är föräldrarnas sak att uppfostra sina barn!”) För de relationsorienterade är elevernas personliga utveckling närmast en förutsättning för god kunskapsinhämtning. (”Ja visst, men vissa barn har föräldrar som inte förmår ta hand om dem…”)
Man är mest framgångsrik när man driver något man verkligen tror på. I ett arbetslag där båda preferenserna finns representerade, kan laget utveckla båda sidorna.
Båda bedömningsstilarna behövs – de kompletterar varandra. Dessutom – och detta är viktigt att komma ihåg – använder vi oss alla av båda förmågorna. Det betyder att de som föredrar tanke också har känslor och att de som föredrar känsla också tänker logiskt. (I akuta konflikter – kanske mest på hemmaplan – far anklagelser om motsatsen lätt genom luften!)

Tanke (T):

+ Vill/behöver en rak, uppgiftsorienterad atmosfär
+ Bidrar med logisk analys i effektivitetens namn
+ Tar tag i konflikter, ifrågasätter för att få fakta
+ Övertygas av logiska argument
– Kan verka hård, ointresserad av hur andra reagerar
– Kan köra över egna och andras mänskliga behov genom att vara alltför effektivitetsinriktad

Känsla (F):

+ Vill/behöver en personlig atmosfär där man känner sig trygg
+ Fokuserar på hur beslut kommer att påverka andra
+ Bidrar med omtanke om andra i samarbetets namn
+ Övertygas av värderingsbaserade argument
– Kan uppfattas som svaga och alltför beroende av andra
– Kan missa i effektivitet genom att vara alltför inriktad på hur man själv och andra känner sig

I arbetsgrupper kan detta motsatspar leda till konflikter på grund av att man missförstår varandras intentioner. Tankes lite mer distanserade sätt kan uppfattas som att man är tuff, okänslig, benägen att köra över andra. Känslas mer personliga sätt kan uppfattas som att man är fjäskig, osjälvständig och obenägen att ta för sig.
Exempel från verksamheter där det lätt uppstår konflikter kan vara inom hemtjänsten. Uppgiftsorienterade T går hem till en kund, gör det som ska göras och blir snarast störd av alltför kontaktsökande kunder. Relationsorienterade F kan missa att göra vissa saker, eftersom känsligheten för andras behov kan göra att man uppfattar det som viktigare att prata och lyssna. Medveten om olikheterna gör det möjligt att undvika negativa uppfattningar om varandra och kanske också att formulera förhållningssätt där båda sätten värderas.
Tankes och Känslas fokus behövs för att en grupp ska fungera effektivt tillsammans. Medvetenhet om vad olikheterna innebär i kombination med respekt för egna och andras behov krävs!

Här handlar det om hur man vill ha det omkring sig! J, de som har en naturlig fallenhet för ordning och reda, är de som också tycker om att planera och strukturera. Man vet i allmänhet vad man tycker om saker och ting, man har lätt för att fatta beslut. På möten är det J som utropar ”Nog med förslag, nu går vi till beslut!” Det oavslutade tenderar att skapa stress hos J, eftersom man gärna vill ha ”läget under kontroll”.
När man uttalar sig låter man säker och bestämd; man vet hur det är. Man är noga med tider: Man har en uttalad känsla för tidens gång – när något ska vara klart en viss tid, ser man till att det som ska göras planeras och färdigställs i god tid. Styrkan hos dessa personer ligger bland annat i den goda organisationsförmågan och förmågan att snabbt fatta beslut.
Jag känner en person, stark i J, som har en mental kalender i huvudet. Den sträcker sig två månader fram i tiden, varje dag är uppdelad i timmar. Hon har fullständig kontroll – vet precis vad hon har bokat in, var hon har luckor. Det finns dock en begränsning: Hon kan inte flytta om tider som hon redan lagt in!

Motsatsen, de mer spontana P, föredrar att ta saker som de kommer (det ordnar sig!). Man vill ha många möjligheter öppna och kan därför ha svårt att bestämma sig. Man vill ha omväxling – blir glad när något oväntat dyker upp och bryter rutiner. Till skillnad från motsatsen J har man ett mer bekymmersamt förhållande till tid: Man är tidsoptimist och tror att tiden räcker mer än vad den gör. Man lever och förlorar sig i det ”eviga nuet”; man har ingen tydlig känsla av tidens gång. Det leder till att man gör saker i sista minuten – det är endast då man får den riktiga energin.
Jag är själv utpräglat P: För mig är tid som ligger längre bort än en vecka endast en teoretisk abstraktion; den är inte verklig. Det betyder att jag inte förmår mig att planera för sådant som ligger längre bort än en vecka. Däremot kan jag tycka om att göra scheman för tänkta aktiviteter, det är som att pussla. Om jag följer mina scheman? Sällan. Ambitionerna brukar finnas där, men annat kommer i vägen.
Styrkan hos P ligger bland annat i en avsevärd flexibilitet: När oväntade saker inträffar, står man inte handfallen utan agerar snabbt och med en avsevärd improvisationsförmåga.

Viktigt är att vara medveten om att om man vill ha det strukturerat omkring sig, så har man sin flexibilitet inom sig.Analogt men tvärtom, har den tillsynes spontana P strukturen inom sig. Båda behöver tillfälle till eftertanke för att ha tillgång till båda sidorna.

På en arbetsplats gnisslade det mellan den tidsoptimistiske (P) chefen och den mer ordningsamma (J) sekreteraren: Det ålåg chefen att skriva promemorior inför regelbundet återkommande möten. I hans föreställningsvärld var dead-line detsamma som mötesdatum. Han tänkte inte på att sekreteraren behövde tid för att skriva ut och färdigställa det skrivna. Hon var frustrerad över att ständigt hamna i tidsnöd.
Det gick förvånansvärt lätt att lösa problemet: Allt chefen behövde var en dead-line – en dag förr eller senare spelade ingen roll. Sekreteraren sade helt enkelt att ”om du vill ha det här utskrivet tills x, så vill jag ha det senast då”.

De som föredrar ordning och reda (J) förargar sig gärna över motsatsens ”ansvarslösa” stil. I grupparbeten uppstår konflikter, när de spontana P kommer med en mängd olika förslag och sedan skjuter på det som ska göras till sista minuten. De ordningsamma (J) klagar bittert över att de ”måste göra allt jobbet” och att P inte är att lita på. De förstår inte att de mer spontana P skulle ha gjort det som skulle göras, men efter en annan tidplan. J har oftast inte nerver nog att vänta. Just i grupparbeten framträder en intressant skillnad: J är inriktad på resultat medan P är mer inriktad på process. Under pressade förhållanden kan P känna sig överkörda av ”de stelbenta J:s” behov av kontroll och deras attityd att ”veta hur det är”.
Det kan vara befogat att påminna om att skillnaderna mellan de ordningsamma J och de mer spontana P, på samma sätt som för övriga preferenser, troligtvis har neurologisk grund. Det är inte okynne som gör att man gör på det ena eller andra sättet. J har en tendens att moralisera över P, medan P tenderar att se ner på J:s (i P:s tycke) fyrkantiga sätt. Medvetenhet om olikheterna är ett utmärkt första steg för att komma ifrån en ömsesidig nedvärdering.

I arbetslag behöver man hitta sätt att utnyttja olikheterna: J:s styrka när det gäller att planera, att arbeta efter regler och procedurer och P:s styrka när det gäller att hålla öppet för olika alternativ, att fungera med flexibilitet när det som planerats bryter samman.

Bedömning (J):

+ Vill/behöver ha koll på läget, klara besked
+ Fastlagda mål står fast
+ Bidrar med organisation, planering, strukturering
+ Gör realistiska tidsplaner
– Kan uppfattas som stelbenta och rigida
– Kan tappa koncepterna inför det oväntade

Perception (P):

+ Vill/behöver frihet att improvisera
+ Justerar vägen och målet när man hittar något bättre
+ Bidrar med att snabbt tänka om när något inte fungerar
+ Tidsoptimister men får ändå ihop det
– Kan uppfattas som röriga och ofokuserade
– Tappar energi om det inte händer oväntade saker
Detta är ett motsatspar där man lätt gör sig lustig över motsatsens behov. Det ligger också nära till hands att moralisera över hur motsatsen är.

Att försöka övertala motsatsen att göra på det sättet som fungerar för en själv är bortkastat. Bedömnings behov av att starta projekt snarast kan kollidera med Perceptions behov av att låta dem mogna för att sedan ge järnet i sista minuten. Man behöver ha förtroende för den andres sätt att vara!